Note for non-Swedish readers: This is the Swedish original text. You can also find a translation called A New Life on this site.
Detta stycke fan fiction baseras på John Ajvide Lindqvists roman Låt den rätte komma in. Element som hämtats från romanen är hans verk, i övrigt är han inte inblandad i tillkomsten av nedanstående verk.
===
Han hade dött där i bassängen. Han hade dött på alla sätt som är viktiga. Hans vilja att leva, hans önskan att få finnas till hade dött. Hans ångest. Hans hat, hans fantasier om att hämnas. Han hade givit upp sina krav på en plats bland människorna, en plats de förvägrat honom. Var inte det att dö? Är inte döden just att ge upp sina krav att få finnas till? Att förlikas med det? Att sluta kämpa för sin rätt?
När Jimmy tryckte ner honom under ytan hade han hållit andan. Han hade hållit andan, och tänkt att hans liv var slut, att han nu skulle slippa fri. Att vara död skrämde honom inte, han var ju redan död, men döendet var skrämmande. Så han måste behålla kontrollen, han skrämdes av tanken på att hans kropp skulle ta över och försöka andas och dra ner klorvattnet i lungorna, att han skulle lösas upp i panik och ångest. Så han hade kämpat emot kroppens krav att få luft, tills slutligen begäret efter luft tonat bort. Han behövde inte längre hålla andan, eftersom han inte längre behövde andas. Han svävade nu i en bubbla som expanderade, världen drog sig bort från honom, eller om det var han som lämnade världen. Tiden stannade.
Han hade dött, hans liv hade tagit slut. Men sedan hade han fått ett nytt liv. Någon hade tagit honom från badhuset, från dödens plats, och därmed givit honom ett nytt liv, ett annat liv än det gamla. Han kände hur hans sinnen trevade mot världen, hur han åter blev medveten om sin kropp, hur han åter tog plats i världen. Men det var en ny plats – ett nytt liv hade givits honom, och med det nya livet följde en ny plats. En okänd plats, men bättre, säkert en bättre. En plats för honom.
Han låg hopkrupen i fosterställning, en viskande röst hördes:
”...Oskar...” Rösten snyftade, kved, “kom tillbaka. Lämna mig inte. Älskade Oskar...”
Han insåg att rösten hade talat länge, hade upprepat sin begäran många gånger. Rösten kom från någon som låg tätt bakom hans rygg. Han kände en stor trygghet växa fram, någon låg tätt bakom hans rygg, höll sina armar hårt och skyddande omkring honom, och bad någon komma tillbaka. Andades varmt just bakom hans öra. Det var honom rösten talade till, det var han som var Oskar och som skulle komma tillbaka till...
Eli! Oskar mindes sin talförmåga, insåg att han borde svara. Att han ville svara. Det blev bara en viskning, rösten bar inte:
“Jag är här. Jag lämnar dig inte.”
Bakom honom ryckte Eli till Sedan drog han efter andan, kramade Oskar hårdare, och började gråta på riktigt. Skakade i återhållen gråt. Oskar kände Elis tårar mot sin hals, hur de rann varmt ner mot hans rygg. Han ville trösta, men han kunde inte vända sig mot Eli – han skulle behöva dra sig undan, ur Elis omfamning, om än bara för ett ögonblick. Det ville han inte, inte skiljas. Han letade istället upp Elis händer framför sitt bröst, kramade dem och viskade till dem, upprepade:
“Aldrig nånsin. Jag lämnar dig aldrig nånsin. Vi ska vara tillsammans. Alltid.”
Eli hade försökt återgå till sitt tidigare liv, färdats om natten och vilat om dagen. Han kunde inte stanna i Blackeberg, det hade varit för nära att han blivit avslöjad. Inte heller kunde han ta Oskar med sig, Oskar skulle inte kunna leva i skuggorna som Eli, han behövde dagsljus och värme. Och Oskar skulle snart bli vuxen, de skulle glida isär om några få år. Bättre att skiljas nu. Men i bröstet fanns hålet igen. Det hade krympt samman och nästan försvunnit de senaste veckorna. Nu var hålet tillbaka, större och tommare än någonsin. Så Eli hade vänt tillbaka, varit på gården utanför Oskars fönster och sett att där var mörkt, kommit ihåg Oskars träning och skyndat mot skolan.
Eli hade alltid dragit sig undan våldet, släppt fram smittan och låtit den ta över, dragit sig undan medan det nödvändiga skedde. Inte så denna gång. Han hade känt ett ursinnigt hat välla upp, och han hade velat lemlästa, slita sönder. Blodbadet hade varit fruktansvärt, och det hade inte varit smittans verk. Den hade bara varit verktyget, vad som gjorde det möjligt. Minnesbilderna plågade honom. Bara ett monster kunde vilja göra något sådant.
Oskar hade varit nästan medvetslös när Eli räddade honom från pojken med kniven. Hans hjärta hade slagit, men han hade knappt andats och det hade inte gått att få kontakt med honom. Eli hade gråtit av ängslan för att Oskar inte skulle vakna, att han blivit skadad av syrebristen. Sedan grät han av lättnad för att Oskar återvänt. Nu grät han för att monstret var han själv, inte bara det främmande som bodde i honom.
Oskar tröstade: “Schh. Det blir bra. Jag är här.”
“Jag har inte gråtit sedan...”
De låg kvar, men nu vända mot varann, så att de kunde se in i varandras ögon. Elis gråt hade stillnat till slut, hans omfamning hade slappnat av, och Oskar hade kunnat vända sig om utan att dra sig undan.
“Jag hade glömt hur man gör. Man kan inte gråta ensam, det gör ingen nytta, man får ingen tröst av att gråta ensam.”
“Eli. Vi ska vara tillsammans alltid. Jag vill inte bli vuxen. Du måste smitta mig.”
Oskar hade tagit ett beslut. Han hade fått ett nytt liv, hans liv, som han själv skulle bestämma över. I det nya livet skulle han vara med Eli, och då måste han förbli tolv år gammal. Som Eli. Han måste bli som Eli.
“Nej...”
“Jo. Du måste. Jag blir gammal annars!”
“Man måste döda folk.”
“Jag vet.”
“Det är hemskt.”
“Ja.”
“Jag vill inte … vara så självisk. Det är inget lyckligt liv.”
“Jag skulle vara lycklig. Jag skulle vara med dig.”
“Du ville ju inte förut..?”
“Det var innan jag dog.”
“Du är inte död!”
“Nej, jag fick ett nytt liv.” Oskar funderade. “Kan du läsa minnen också? Bli mig nu!”
Oskar drog Eli närmare sig. Eli tvekade en sekund, sedan möttes de. Eli visste hur man skulle göra, men hade aldrig försökt. Han hade aldrig velat se, hade haft nog av sitt eget elände. Nu slappnade han av, sköt alla egna tankar åt sidan, beredde plats. Och där var de, Oskars minnen av ett liv fyllt av svek och kringskurenhet, och hur det livet hade försvunnit och bytts ut mot ett nytt, rent och högt och genomskinligt, fyllt av ljus. Och i det nya livet fanns Eli, ljusets källa.
Eli drog sig tillbaka, släppte taget, blundade. Då är det så. Hålet i bröstet var borta.