Note for non-Swedish readers: This is the Swedish original text. You can also find a translation called Monster on this site.
Detta stycke fan fiction baseras på John Ajvide Lindqvists roman Låt den rätte komma in. Element som hämtats från romanen är hans verk, emellertid är han på inget sätt ansvarig för nedanstående text.
===
Draken hade hamnat högt upp i kronan på ett träd. Oskar hade hållit i linan, det var lite förargligt, det var ju Susies drake. Han hade provat att dra i linan, men draken satt fast. Linan skulle gå av om han drog hårdare.
“Ojdå. Vad gör vi nu?”
Susie såg skräckslagen ut, hon stirrade upp mot trädet, hon kröp samman, höll armarna om sig som för att skydda sig.
Eli försökte trösta henne. “Din pappa kan kanske ta ner den i morgon?”
Susie skakade på huvudet. “Nej!”
“Men det är inte så högt, han har nog en stege. Eller kanske han kan låna en.”
Susie bara skakade på huvudet till svar, hon stirrade fortfarande på draken, men nu hade hon tårar i ögonen.
Oskar och Eli bytte ett ögonkast. Något var fel, det var ju bara en drake. Eli lade en arm om Susie och vände henne bort från trädet.
“Oskar kan pröva att klättra upp efter den.”
Oskar begrep vinken, han gick bort till trädet. Det var ganska högt, men det största problemet var att det inte fanns några grenar att klättra på, stammen var naken många meter upp. Oskar kontrollerade att Susie inte såg, sedan tog han av sig skorna och ordnade med fingrar och tår. Han tog ett språng upp mot stammen och klöste sig snabbt upp. Det rasslade från klorna när de högg in i barken, han var snabbt uppe på samma höjd som draken och kunde klättra ut till den och lossa den. Grenarna var tunna där ute och böjde sig mycket för hans tyngd. Han fick göra om fötterna mycket för att kunna gripa om grenarna och hålla sig fast. Det skulle se konstigt ut nedifrån, ingen vanlig pojke skulle kunna hålla sig kvar sådär. Han fick loss draken och släppte ner den; den singlade sakta genom luften och lade sig på gräset där nere.
Under tiden hade Eli stått och försökt hindra Susie att se vad Oskar höll på med. Susie hade varit så skräckslagen att det först inte hade varit ett problem, hon hade bara stirrat framför sig. Men så hade hon fått en glimt i ögat, och snabbt vänt sig om. Eli hade inte hunnit hejda henne, Susie hade sett Oskar just när han klättrade runt på de tunnaste grenarna. Eli försökte vända Susie igen, men hon gjorde motstånd några sekunder innan hon gav med sig. Nu såg hon inte lika rädd ut längre, hon verkade lugnad.
Oskar hade klättrat ner och dragit på sig skorna på sina nu igen normala pojkfötter, sedan hade han gått bort och hämtat draken. Nu kom han leende med den i handen. “Det gick, jag kunde klättra upp efter den!”
Oskar räckte draken och linan till Susie, som tog emot dem och log. “Tack! Han hade blivit arg om jag förstört den.”
Oskar såg förvånad ut. “Men det är ju din drake?”
Susie såg lite skrämd ut igen. “Han bli alltid arg.” Hon tittade på sitt armbandsur. “Jag måste gå hem nu, jag måste vara hemma klockan åtta.”
Susie vände sig om för att gå, sedan såg hon över axeln. “Är ni här i morgon också?”
Oskar och Eli försäkrade att de skulle vara det.
“Vi ses i morgon, då!”
Sedan gick hon snabbt hemåt. Oskar och Eli såg efter henne en stund, sedan gick de bort mot en parkbänk och satte sig där.
“Hon är gullig, Susie.”
“Jo, men att hon blev så rädd när draken fastnade i trädet.”
“Ja, det var konstigt, en sådan plastdrake kostar ju inte så mycket.”
“Du, Oskar, hon såg dig i trädet.”
“Gjorde hon? Tror du hon berättar för någon?”
Oskar och Eli lekte med Susie flera kvällar efter det, hon hade nog inte fattat några misstankar. Hon lekte med dem som om de var vanliga barn. De träffades i parken, men Oskar och Eli följde oftast med till hennes hus efteråt, för att kunna förlänga tiden tillsammans så mycket som möjligt.
En kväll kom emellertid Susie inte till parken. Oskar och Eli bestämde sig för att gå hem till henne och fråga efter henne. Oskar tryckte på ringsignalen, och dörren öppnades. En kvinna stod där, hon såg ängslig ut.
“Ja?”
“Vi undrar om Susie får komma ut och leka med oss i parken.”
“Nej.” Kvinnan talade lågt, som om ville att ingen annan skulle höra henne. “Nej, hon är sjuk.” Kvinnan började dra igen dörren, hon verkade lyssna efter något därinne.
“Är hon mycket sjuk?”
Kvinnan hejdade sig. “Nej, hon är nog bra igen om ett par dagar. Men ni måste gå nu.” Sedan drog hon igen dörren. Oskar och Eli gick därifrån.
“Synd att hon är sjuk.”
“Ja. Hennes mamma ville bli av med oss, märkte du det?”
“Ja, Tror du Susie har berättat något?”
“Om när jag klättrade i trädet? Nej, vuxna brukar inte tro på sån’t.”
“Då vad det väl något annat.”
“Vi kanske ska gå och bada?”
“Menar du att hon kanske tyckte att vi luktar illa?”
“Tja, vi luktar ju som vanligt...”
“Då ska vi bada!”
Två dagar senare var Susie tillbaka i parken. De sprang runt och lekte, eller satt på en bänk och pratade. En gång kunde Oskar inte låta bli att fånga en boll en gång som egentligen gick för högt. När Eli rynkade på ögonbrynen åt honom ryckte han på axlarna och flinade. Susie hade inte märkt något. De talade en del med Susie, om alldagliga saker och om sådant som var aktuellt för barn i deras ålder. Men så hade Susie en fråga.
“Tror ni det finns monster? På riktigt, menar jag?”
“Nja... Hurså?”
“Jag tror dom finns, tror ni det också?”
“Nej, det gör vi nog inte. Vad då för slags monster, menar du?”
“Så’na som bara är ute på natten.”
Oskar verkade handfallen, men Eli var mera kvicktänkt.
“Vilka är det? Jag är inte så bekant med olika slags monster.”
“Det undrar jag med.” Susie vände sig mot Oskar. “Vad tror du?”
Oskar såg oroad ut. “Va? Vad menar du?”
“Vilken slags monster är ute bara på natten. Vet du det?”
“Näääe... Jag känner inte så många...”
“Men du känner några, alltså?”
Oskar kände att han trampade på minerad mark.
“Nej, jag känner inga monster.” Sedan såg han en utväg. “Men jag har ju träffat en del taskiga människor, dom kan vara riktiga monster.”
Susie spärrade upp ögonen en sekund, sedan skakade hon på huvudet.
“Nej, jag menar inte så’na monster.” Hon såg dyster ut några ögonblick, sedan fortsatte hon med ett bestämt tonfall: “Jag skulle vilja träffa ett riktigt monster.”
“Vad skulle du göra i så fall, om du träffade ett så’nt?”
“Jag skulle fråga det en sak.”
Eli verkade intresserad. “Vad då för en sak?”
Men Susie skakade på huvudet. “Det är hemligt.”
“Men tror du inte att ett riktigt monster skulle vara farligt?”
“Jo, det skulle det!” Susie såg förväntansfull ut. “Jättefarligt!”
“Skulle du inte bli rädd, då?”
“Jag tror att monstret kanske inte skulle vara farligt för mig.”
“Ett snällt monster, alltså?”
“Nej, inte snällt, men det skulle inte vara farligt för mig.” Susie fortsatte tyst, för sig själv: “Det skulle vara bra om det fanns så’na monster.”
Susie tog inte upp frågan om monster fler gånger, men Oskar och Eli märkte att hon ibland kunde stå och se på dem med ett tankfullt uttryck. Inga andra barn de träffat hade betett sig så, de undrade vad Susie hade i tankarna. De undrade lite över hennes föräldrar, fast de ville inte fråga. De kunde ju själva inte gärna tala om just det utan att ljuga så det var sällan att de talade med andra barn om deras hemförhållanden. Men Susie var glad och trevlig och pigg på alla slags lekar, även sådana som var mera vilda, så de fortsatte att träffa henne på kvällarna.
Susie var sen. Oskar och Eli satt och väntade på henne på bänken där i parken som vanligt, när hon kom gående. De hon hade att säga överraskade dem.
“Vill ni komma hem till mig? Snälla?”
Oskar och Eli visste inte vad de skulle säga. Susie hade ju inte velat att de skulle komma hem till henne förut, hon hade alltid tagit avsked av dem på gatan utanför hennes hus, och sedan gått in på baksidan.
Susie såg deras tvekan. “Kan ni inte det? Snälla, snälla?”
“Jo, men ... vad är det om?”
“Jag behöver hjälp med en sak.”
“Vad då för en sak?”
“Nå’t som ni kan göra. Jag vet att ni kan göra det.”
“Men vad är det för en sak?”
“Ni kan hjälpa mig så han slutar.”
“Vem ska sluta?”
“Alan, han slår mamma, han kommer att slå ihjäl henne.” Susie såg desperat ut. “Jag har läst om det i tidningen, så’na som Alan slår till slut ihjäl så’na som mamma. Och nu har han slagit henne så det blöder, det är en massa blod, hon har gömt sig i badrummet. Nästa gång...” Susie avslutade inte meningen.
“Man kan sätta så’na som Alan i fängelse.”
“Men han kommer ut igen, jag vill att han ska sluta för alltid.” Susie såg bedjande mot Oskar och Eli. “Jag vet att ni kan få honom att sluta.”
“Men varför tror du att vi kan det?”
“Jag såg när du klättrade i trädet, du fick klor. Du är ett så’nt monster som jag ville träffa. Du kan använda klorna när du får honom att sluta, eller hur du nu gör.”
“Är du riktigt säker på att du vill ha hjälp av oss?” Oskar såg mot Susie. “Se mig i ögonen!”
Efter en lång stund släppte Oskar Susies blick, han ruskade lite på sig, sedan vände han sig mot Eli.
“Hon menar det. Vad gör vi? Ska vi..?”
De stod och såg mot varandra en stund, sedan svarade Eli. “Okej. Vi skulle ju ändå ha ... middag ... i natt.”
Eli vände sig mot Susie. “Vi hjälper dig. Du måste bjuda in oss när vi kommer hem till dig. Säg så här ungefär: ‘ni är välkomna in’. Om du inte gör det kan vi inte gå in.”
“Jag förstår, jag ska bjuda in er så ni kan gå in.”
De plockade upp sina bollar och andra leksaker och gick till Susies hus. Hon verkade lättad, till och med upprymd, tog små skutt ibland.
När de stod vid hennes dörr hade hon bara en begäran.
“Jag vill se på.”