Note for non-Swedish readers: This is the Swedish original text. You can also find a translation called Beach Life on this site.
Detta stycke fan fiction baseras på John Ajvide Lindqvists roman Låt den rätte komma in. Element som hämtats från romanen är hans verk, emellertid är han på inget sätt ansvarig för nedanstående text.
===
“Se! Den var fin!” Oskar och Eli strosade längs stranden, Eli hade en liten plasthink i handen. Oskar böjde sig ner och plockade upp en sten, den var slät och mjuk och vackert mönstrad i olika färger, den blänkte i den ljusa sommarnatten. Han gav den till Eli.
“Ja. Den spar vi!” Eli lade stenen i hinken, den var redan halvfull med stenar, små glittrande smycken som polerats av vågorna.
De tyckte om sommaren i norra Europa. Även om de var tvungna att vila den mesta tiden, dagarna var ju så långa, var det skönt att vandra i de ljusa och ljumma nätterna. De hade många lekkamrater, barnen var lediga från skolan och kunde vara ute länge. Och det var lätt att få kontakt, på semesterorterna var alla främlingar.
Oskar och Eli hade kommit fram till några solbruna barn i deras egen ålder och yngre som byggde på ett stort sandslott. De slog sig ner ett par meter bort och började bygga ett eget. De andra barnen såg nyfiket på nykomlingarna. Efter en stund vände sig den yngsta till dem.
“Hej!”
Oskar svarade. “Hej!”
“Varför är ni så vita?”
“Vi kan inte vara i solen, vi tål det inte.”
“Inte alls?”
“Nä.”
“Så synd om er.” Hon såg ledsen ut för deras skull.
“Det gör inget, vi får vara ute på nätterna istället.”
“Får ni vara ute hela nätterna?”
“Ja, vi måste ju vara inne på dagen.”
“Lyckostar, jag måste gå och lägga mig, säger mamma. Fast det är ljust.” Hon såg lite avundsjuk ut.
Sedan var det något annat hon ville veta. “Vad bygger ni? Vi bygger Draculas borg. Här är Dracula.” Hon tog upp en liten plastfigur.
Oskar växlade en blick med Eli, sedan svarade han: “Då bygger vi Draculas sommarstuga.”
Eli lade till: “Där vampyrbarnen bor.”
Ett av de andra barnen, en pojke med blå t-tröja, hade blivit intresserad. “Finns det vampyrbarn?”
Eli svarade: “Jag tror det.”
“Jag med.” Pojken nickade instämmande. “Dom kommer fram på natten. Dom kan inte vara ute på...” Han hejdade sig, han såg på Oskar och Eli med ett häpet ansiktsuttryck. “På dagen?”
“Nej, just det. Men nu har solen gått ner, så dom har kommit ut.” Eli tog ett par pinnar och stack ner dem i sandslottet. “Här är dom.”
“Ska dom ut och bita folk i halsen nu?” En flicka hade undrat.
“Nej, inte i natt.”
“Varför inte det?”
“Dom är inte hungriga.”
“Jag skulle bitas ändå, om jag var vampyrbarn.” Flickan såg bestämd ut.
“Skulle du?”
“Ja! Jag skulle bita alla dom som är dumma.” Hon såg arg ut. “Särskilt Danne.”
“Är Danne dum?”
Alla barnen försäkrade att Danne var jättedum.
“Han ska alltid trampa sönder vårt sandslott.”
“Han tar vår boll och kastar den långt ut i vattnet. När inte mamma är här, så vi inte får gå och hämta den.”
“Han kör moppe.”
“Rakt över vårt sandslott.”
“Fast man inte får köra moppe på stranden.”
Oskar höll med. “Då är han dum.”
Pojken med den blå tröjan såg frågande på Oskar och Eli. “Kan inte ni göra det?”
“Göra vad då?”
“Bita honom.”
Oskar såg mot Eli, han såg lika perplex ut som Oskar kände sig. De kom inte på något att säga.
“Kan ni det? Han är dum.”
Det här hade tagit en oväntad vändning. Oskar såg mot Eli igen, Eli skakade lite på huvudet.
“Vi kan inte bita Danne, vi är inga vampyrbarn.”
“Varför är ni då så vita?”
“Vi sa ju det, vi har soleksem.”
“Jag tror ändå att ni är vampyrbarn.”
Eli försökte en ny strategi för att styra samtalet åt ett annat håll. “Okej. Men vi vill ändå inte bita Danne.”
“Varför inte det?”
“Vi är inte hungriga. Och han är nog inte riktigt så dum, han förtjänar nog inte det.”
De andra barnen diskuterade hur dum Danne var, de var inte helt överens. Men dum var han, i alla fall.
Eli sammanfattade. “Okej, han är dum. Men han är ju inte här nu.”
“Han kommer. Han kommer varje kväll.”
“Jaha.” Oskar fick en idé. “Men det kanske räcker om vi grinar elakt åt honom?”
“Vad då grina elakt?”
“Visa tänderna, och väs, så här.” Oskar visade sina vackra vita tänder i en arg grimas. “Grrch!”
De andra barnen verkade ifrågasätta hur stor nytta det skulle göra, men Oskar stod på sig.
“Jag lovar, det kommer att funka. Öva nu, allihop! Grrrrch!”
Barnen övade, de väste och grimaserade, gjorde sig så skräckinjagande som de kunde.
“Bra! Om allihopa grinar elakt när Danne kommer, så lovar jag att han lämnar oss ifred sedan.”
Pojken med den blå tröjan var med, han var närmast entusiastisk. “Jaa! Allihopa!” Han vände sig mot Oskar och Eli. “Särskilt ni, va?”
“Visst, särskilt vi. Grrrch!”
Sedan återgick de till sin byggnadsverksamhet. Mer sand grävdes upp, slotten växte på såväl höjden som bredden. Så småningom hade de byggt samman sandslotten till ett stort komplex av murar, torn vallgravar och broar, där Dracula och vampyrbarnen vandrade i natten. Det var en rolig lek. Oskar och Eli var barn som lekte barns lekar med andra barn. De var fria och lyckliga.
Mopedknattret hördes en lång stund innan Danne syntes till. Oskar och Eli påminde de andra barnen om vad de skulle göra, sedan ställde de sig främst i skaran och väntade.
Danne var van att barnen skrämt skuttade åt sidan när han kom, och insåg inte att något var förändrat förrän han nästan kolliderade med dem. Alla ungarna utom de två nya längst fram visade tänderna och väste, de såg hotfulla ut allihopa. Han bromsade hårt, fick sladd i den lösa sanden och var nära att köra omkull. Han blev arg.
“Fan, är ni inte kloka?”
Den ene av de två nya, en blond pojke, steg fram till honom, grep om hans överarm och talade med dov röst.
“Du slutade just med att vara taskig mot våra kompisar. Okej?”
“Va fan, stranden är väl fri, jag kör väl var jag vill. Släpp min arm!”
“Du kör inte där jag säger att du inte får.”
Ungen klämde åt om Dannes arm, det gjorde ordentligt ont, Danne fick tårar i ögonen. Och nu grimaserade ungen på samma sätt som de andra ungarna, men inte riktigt ändå. Danne stirrade på grimasen.
Pojken släppte Dannes arm. “Begrips? Grrrch!”
Den andra nya ungen grimaserade på samma sätt. ”Stick! Grrch!”
Danne hade knappt någon känsel i sin arm, den var nästan förlamad av det hårda greppet. Han bestämde sig snabbt. Han ville inte vara där, nära de där ungarna. Han startade moppen och drog iväg.
De andra barnen stod förbluffade och såg hur Danne försvann. Alla utom pojken i den blå tröjan, han hade smugit sig fram och kikade upp mot Oskar och Eli. Han nickade konspiratoriskt mot dem. “Jag visste det!”
Oskar och Eli log mot honom, deras leenden var som vanligt igen. “Säkert. Det funkar jättebra att grina elakt, vi sa ju det.”
“Visst. Om man grinar tillräckligt elakt, ja.”