Note for non-Swedish readers: This is the Swedish original text. You can also find a translation called A New Life on this site.
Detta stycke fan fiction baseras på John Ajvide Lindqvists roman Låt den rätte komma in. Element som hämtats från romanen är hans verk, emellertid är han på inget sätt ansvarig för nedanstående text.
===
“Vad är det där? En tallrik?”
“Nej, en frisbee.”
“Ser ut som en tallrik, tycker jag.”
Det kunde ju Oskar inte förneka.
“Man kastar den, så här.”
Oskar kastade frisbeen, den flög iväg i en båge och kom tillbaka nästan till där han stod. Eli gjorde stora ögon.
“Prova, man håller så här och kastar.”
Eli kastade, fast vinkeln blev fel och frisbeen for iväg okontrollerat. Men efter ett par försök hade han lärt sig grunderna. Oskar fick en idé.
“Ska vi kasta gris?”
Eli såg oförstående ut. “Gris? Vi har väl ingen gris.”
“Nej, det bara heter så. Man kastar till varandra, och om man inte kan fånga så får man en bokstav. G-R-I-S. Om man får hela ordet så är man ute. Den som är kvar sist vinner.”
Eli kastade frisbeen så att den for långt från Oskar.
“Man måste kasta så att det går att fånga, annars får man en bokstav. Du har G!”
De kastade till varandra och blev snabbt duktigare. Oskar märkte att han lärde sig saker mycket fortare numera, särskilt sådant som hade med kroppsrörelser att göra. Att bara kasta till varandra på några meters håll blev snart för enkelt från dem.
Dan Russell hade ibland svårt att somna. Då brukade han stiga ur sängen igen och ge sig ut på en lång och rask promenad; ansträngningen förbrukade stressen som höll honom vaken. När han nu kom genom en park hörde han röster. Det var barn som ropade till varandra, det lät som om de lekte något. Dan tyckte det var en märklig timma för barnlek, klockan var över två på natten. När han kom fram till kanten av ett buskage mot den öppna ytan i mitten av parken stannade han. Det var mörk natt därute, men det kom ändå en del ljus från belysningen längs gångstigen längs kanten. Det var verkligen barn som lekte, de kastade frisbee. De ljusa diskarna syntes väl mot natthimlen. Det ena barnet, en pojke, missade att fånga ett kast.
“Du har E! Jag vann, du är en blodsugare!”
Pojken hade nästan fångat den, och han hade hoppat säkert tre meter rakt upp i luften. Dan drog sig tillbaka lite, så att han inte skulle synas. Detta måste han se.
“Okej. En gång till?”
“Visst!”
“Med fyra?”
“Vi provar fem!”
Pojken gick bort mot en ryggsäck och hämtade något. Fler frisbees, såg Dan.
“Fånga!”
Pojken kastade två frisbees mot det andra barnet, som kanske var en flicka.
“Beredd?”
“Ja!”
“Tre-två-ett-nu!”
Båda barnen kastade sin frisbees mot sin kamrat, diskarna for genom luften i lite olika banor. Pojken fångade de två som flickan hade kastat, flickan missade en av sina tre. Pojken ropade.
“Mitt fel, jag har B, den gick inte att ta!”
“Okej!”
Dan stod kvar länge och kikade på barnen genom buskaget. Snart behärskade de att hålla alla sina fem frisbees i luften samtidigt, och de gjorde kasten allt svårare att fånga. Ungarna hoppade och sprang, de kunde kasta sig längs marken för att fånga en lågtflygande disk för att i nästa sekund studsa högt upp mot skyn och fånga en i var hand. Det var en oroande syn, människor ska inte kunna utföra det där de gjorde därute. Samtidigt var det oerhört fascinerande och vackert, som balettdans. Dans nyfikenhet tog till slut överhanden, och han steg ut från sitt gömställe och gick ut mot barnen.
“Okej, jag är en blodsugare!” Pojken hade missat att fånga en disk.
Sedan märkte han Dan, han stannade upp och stelnade i sin rörelse. Flickan såg pojkens reaktion och kastade en blick mot Dan. Hon plockade snabbt upp deras saker medan pojken sprang bort till sin ryggsäck. De var på väg att fly.
Dan ropade. “Vänta!” Han skyndade sig ut på gräset. “Spring inte iväg! Vänta lite, så vi kan prata!”
Barnen kastade en snabb blick mot varandra, de sökte uppenbarligen samförstånd. Sedan stod de kvar, vända mot Dan, men de var tydligt på sin vakt. Han var nu bara några få meter från dem.
“Jag har aldrig sett något liknande, hur är det möjligt?”
Pojken svarade, hans ansikte genomfors av en skymt av ett leende. “Vi är ju blodsugare, det hörde du väl?”
Dan hade kommit fram till dem och stannat. “Jo, jag hörde det, men på allvar.”
Flickan svarade: “På allvar, det är absolut på allvar.” Det lät som ett skämt, men flickans ansikte var helt utan löje. Hon skämtade inte.
“Är du inte rädd?” Det var pojken som frågat, nu kom han fram till Dan och såg honom i ögonen, han höll fast Dans blick så länge att Dan började känna sig obekväm. “Nej, du är inte rädd. Och det är inte för att du är för dum eller för oförsiktig för att vara rädd.”
Flickan lyste upp, såg intresserat mot Dan. “Vill du vara vår vän?”
Den vändning situationen hade tagit bringade Dan ur fattningen, han stod stum.
Flickan upprepade sin fråga. “Vill du det? Vi behöver vänner.”
Dan såg mot henne. Ett så ovanligt vackert barn. Han tog sig loss från sin förstumning.
“Ja ... visst ... kan jag vara er vän ...” Situationen var overklig. “Men varför frågar du mig det?”
“Jag sa ju det, vi behöver vänner. Behöver inte du vänner?”
Dan behövde vänner, han hade inte många, kände han. Han såg mot flickan, han kunde inte förmå sig att svara på frågan. Han ville inte öppna den dörren.
Pojken vände sig mot flickan. “Han behöver vänner, han har nästan inga.”
Flickan nickade och log varmt. “Då är du vår vän. Vill du bjuda hem oss till dig, så vi kan lära känna varandra?”
Dan lyckades fortfarande inte göra bruk av sin röst, det satt en klump i vägen i halsen. Han nickade istället.
“Bra. Då går vi. Visa vägen nu!”
Flickan och pojken tog hans händer, en på var sida. Dan Russell vågade låta dörren öppnas, lite grann, på glänt. Han hade fått vänner.