Note for non-Swedish readers: This is the Swedish original text. You can also find a translation called A Language Lesson on this site.
Detta stycke fan fiction baseras på John Ajvide Lindqvists roman Låt den rätte komma in. Element som hämtats från romanen är hans verk, emellertid ska han på inget sätt hållas ansvarig för nedanstående text.
===
“Men jag talar inte tyska.”
“Du kan lära dig.”
Oskar och Eli hade just korsat gränsen till Tyskland på sin väg söderut. Oskar hade klarat sig bra med svenska i Norge, de få gånger han hade behövt tala med någon, och hyggligt i Danmark. Men i Tyskland skulle svenska inte fungera.
“Men det tar ju åratal, och man måste ha böcker, och...”
“Nej, då. Man kan hämta det från folk.”
“Hämta det?”
“Ja. Man gör på nästan samma sätt som när man skickar ett minne, fast på andra hållet. Fattar du?”
Oskar försökte begripa. “Nä...”
“Man öppnar sig, liksom. Sedan letar man efter ... äh, jag visar istället.”
“Okej. Så jag ska prova det nu?”
“Med mig?”
“Ja, du talar väl tyska?”
“Joo ... Men det går inte. Det måste vara ett språk man lärt sig som liten. Man letar efter början, liksom ...” Eli satt tankfull några sekunder. “Nej, jag skulle ju visa hur man gör. Kom!”
Eli gav Oskar sina minnen av hur det gick till, och Oskar insåg att det var något han skulle kunna, som om det var medfött. Precis som att han kunde skicka minnen, numera. Sedan fortsatte de att kyssas stund till, bara för att det var trevligt.
De hade gått fram till en kvinna som satt på en parkbänk. Hon var inte jättegammal, tyckte Oskar, yngre än hans mamma. Eli sade något till henne, Oskar förstod inte vad, men han hörde något om kyssas. Kvinnan såg förvånad ut, sedan sade Eli något igen, och hon skrattade. Oskar undrade vad som varit så roligt, men nu såg kvinnan mot honom, hon sade något, fortfarande skrattande. Eli svarade något igen, sedan vände han sig mot Oskar.
“Okej, hon går med på det. Sätt igång!”
Kvinnan höll ut sina armar i en inbjudande gest mot Oskar. Han kände sig obekväm, men han tog ett djupt andetag. Lika bra att få det överstökat, tänkte han, och klev fram mot henne. Hon hjälpte honom upp i hennes knä, hon var fortfarande full i skratt. Han lade sina armar runt hennes hals och lutade sig närmare henne. Hon samlade sig lite, slutade skratta, men Oskar såg fortfarande skrattet i hennes ögon. Hon verkade snäll, han vågade luta sig ända fram, sökte hennes mun med sin, och koncentrerade sig på henne.
Han sökte henne i sitt medvetande, hon trädde fram som en främmande närvaro, en skugga som blev allt tydligare. Han sökte efter en känsla, ett behov av att kommunicera, en vilja att förstå. Hans nya instinkter hjälpte honom, han fann snart det han sökte, och han kände det fylla honom. Tiden stannade, alla andra intryck tonade bort, hans sinne bereddes för att ta emot. Efter en stund började kvinnan bli orolig, men instinkten hjälpte honom, han märkte hur han kunde sända en känsla av trygghet, och hon blev lugn igen. Hennes språk var som ett träd, han hade först funnit roten. Nu växte det inom honom, förgrenade sig och blev mer och mer rikt och mångfacetterat. Grenarna slingrade sig mellan varandra, växte samman och splittrades igen. Han tyckte att allteftersom trädet växte, så fick det färg, på något sätt. Först hade det varit som utspädd vattenfärg, men nu började färgerna klarna, här och var det som klart skinande färger som han aldrig sett, men ändå kände igen. En del färger var vackra, andra var fula, de flesta alldagliga, men han insåg att alla var nödvändiga.
Trädet hade slutat att växa, Oskar kände att han var färdig. Han släppte taget om kvinnans medvetande, sedan om hennes läppar. Han lutade sig lite bort från henne, hon slog upp sina ögon men verkade förvirrad, hennes blick var ofokuserad, inåtvänd. Sedan blinkade hon några gånger, såg mot honom och öppnade sin mun.
“Vad hände?”
Det var tyska, Oskar förstod vad hon sagt, och att hon talat tyska. Han kände sig överraskad, och glad. Han log mot henne.
“Du lärde mig att tala tyska. Tack för hjälpen!” Han talade samma dialekt som hon, märkte han.
Hon såg förvirrad ut. “Va?”
Oskar hörde Eli bakom sig. “Jag tror han kan det nu, får jag låna honom?”
Kvinnan såg omväxlande mot Oskar och Eli. Sedan tycktes hon minnas något, hon sprack upp i ett leende.
“Givetvis, givetvis!” Hon riktade sig mot Oskar. “Din vän vill ha dig tillbaka nu, hör du.”
Oskar förstod inte sammanhanget, men han begrep att han förväntades kliva ner från kvinnans knä. När han stod framför parkbänken igen tog Eli hans huvud mellan sina händer och kysste honom bestämt på munnen. Efter några sekunder släppte han Oskar och log upp mot kvinnan.
“Mycket bättre. Tack för hjälpen!”
Kvinnan skrattade igen, som förut. “Ingen orsak, det var så trevligt att kunna vara till hjälp!”
Eli tog Oskar i handen och drog iväg med honom. Han kände sig utanför, det var något han missat.
“Vad är det som är så roligt?” Han började misstänka något. “Vad sa du egentligen till henne, förut?”
Eli sade inget, han ville retas.
Men Oskar fick veta det senare, och då tyckte han det var rätt kul, han också.
Michaela satt kvar på parkbänken. Hon försökte minnas vad som hänt, men kunde bara komma ihåg flickans lustiga förfrågan, och kyssen, som varat ... ett par sekunder. Hon försökte pussla ihop det, men lyckades inte. Det hade gått nästan en timma, enligt klockan.