Note for non-Swedish readers: This is the Swedish original text. You can also find a translation called Oskar's Worst Moment on this site.
Detta stycke fan fiction baseras på John Ajvide Lindqvists roman Låt den rätte komma in. Element som hämtats från romanen är hans verk, emellertid är han på inget sätt ansvarig för nedanstående text.
===
“Eli?”
Oskar och Eli hade rusat över fälten, men plötsligt var Eli inte där längre, bredvid Oskar. Han såg sig om över axeln, Eli syntes inte till, så han stannade och vände sig om. Han såg en skepnad en bit bort, en skugga mot natthimlen.
“Eli!”
Eli snubblade och föll. Oskar rusade dit, Eli låg där, livlös, utslängd på marken. Oskars hjärta hickade till, han gick ner på knä och sträckte fram en hand.
“Eli, vad har hänt? Hur är det? Eli!”
Eli svarade inte, han låg helt stilla. Oskar ruskade honom, Elis kropp var alldeles slapp.
“Eeeli! Vakna, Eli!”
Oskars hjärta sjönk i honom, de blev som ett hål i hans mage. Ögonen sved, han snyftade till. Han lade sig ned på huk och lade örat mot Elis bröst. Där var tyst, inga hjärtslag. Oskar föll ihop över Eli, tårarna strömmade.
“Eli...”
En känsla av hopplöshet svepte över Oskar. Hans liv hade tagit slut, hans liv med Eli. Han ville inte leva ensam, inte en gång till. Hans nya liv skulle inte vara ensamt, och nu låg Eli här, livlös. Han låg på marken, bredvid Eli, höll hans hand, försökte återskapa bandet mellan dem. Lönlöst. Handen var slapp, livet som brukade finnas där hade flytt.
Det fick inte vara så, nu var han plötsligt arg istället, han satte sig upp, skakade Eli, tårarna rann av ilska och frustration.
“Eli! Du får inte! Du ska vara här, hos mig, hör du! Du får inte vara död! Eli! Fan ta dig!”
Eli vaknade inte, det fanns inget liv att finna hos Eli.
De hade följt sin numera inarbetade rutin, sökt upp någon ljusskygg verksamhet och valt en individ. Sedan hade de följt efter, spårat och sökt, tills de fann platsen där denne höll till.
Husen låg på slätten, marken var öppen och Oskars och Elis enda skydd var mörkret. De hade väntat där, och sedan hade de överfallit den förste som kommit ut. Nu låg Eli över honom, de hade övermannat sitt offer strax bakom ett av uthusen, utom synhåll från boningshusen eller gårdsplanen.
Oskar hade väntat på sin tur, under tiden hade han hållit uppsikt. Då hade en man dykt upp vid husknuten, han hade haft ett gevär. Oskar hade bara kunnat ropa en kort varning, sedan hade han kastat sig iväg.
Eli hade reagerat långsamt, smittan hade dragit mot blodet, det hade tagit en sekund eller två innan han såg upp. Sedan hade han rusat bort, efter Oskar. Mannen hade skjutit efter dem, flera skott. Oskar hade känt en brännande smärta, något hade stuckit till i benet och skinkan, men Eli hade hunnit fatt honom, och de hade ökat farten bort över stubbåkern. De hade varit räddade.
Sedan hade Eli fallit.
“Det var en djävla varulv, säger jag, en satans jävla varulv!”
Fem män stod och såg ner på en sjätte som låg på marken. Han låg stilla, och han hade ett fult sår på halsen. En blodpöl under honom höll på att sugas upp i gräset. Mannen som talat höll ett hagelgevär i handen, det var skotten från den som jagat ut de andra.
“Varulv eller ej, nå’t var det i alla fall som bet Stiffe i halsen, nå’t med djävligt vassa tänder.”
Den som talat var deras ledare, han var det för att han kunde hålla sig kall och klartänkt för det mesta.
“Vi tar in han i uthuset så länge, vi får bestämma se’n va vi ska göra me han.”
Så var det beslutat, och strax verkställdes det.
Oskar hade pendlat mellan uppgivenhet och frustration under flera timmar. Eli var fortfarande helt livlös och slapp, Oskar hade börjat tänka på att avsluta sitt liv. Himlen började redan bli mörkblå istället för svart i öster. Han skulle bara stanna kvar här där han låg ute på fältet, solen skulle snart gå upp och han skulle snabbt förintas. Han och Eli. De skulle göra sin sista resa tillsammans, brännas bort från jorden av gryningssolen. Han ställde sig upp, han måste dra av dem kläderna så att solen skulle kunna komma åt, så att det skulle gå snabbt. Ingen mening att vara försiktig, han slet av sig sina kläder, rev dem i stycken och kastade dem ifrån sig. Sedan klädde han av Eli, men han kände att det var fel att slita av Eli kläderna, det skulle vara respektlöst. Istället arbetade han försiktigt, närmast ömt. När han sedan såg Elis nakna kropp brast det för honom, han började gråta igen, uppgivet och tyst, och han lade sitt huvud mot Elis bröst, blundade, väntade på solen.
Himlen var orange i öster när Oskar hörde ett ljud, en svag duns, nästan ohörbar. Oskar höll andan, det gick flera minuter, sedan hördes det igen, lite starkare nu. Ljudet hade kommit nedifrån, inifrån Eli. Oskar kastade sig upp från marken, lyfte upp Eli, slängde upp honom över sina axlar, såg sig villrådigt om. Han hade inte många minuter kvar, han måste hinna ta skydd! Han rusade över stubbåkern mot väster, någon extra sekund skulle det kanske ge honom.
Han kom fram till en slänt ner mot en väg, bilar for förbi på båda håll där nere i mörkret, det brummade från motorerna och lyktornas ljus blixtrade förbi varje gång en bil passerade. Oskar störtade ner mot vägen, han skulle vara i skugga en stund längre där nere. Han spanade längs vägen, en bit bort sjönk den omgivande marken och slänten blev lägre. Men där fanns också en vägtrumma, ett rör tvärs under vägen. De skulle kunna ta skydd där, han rusade åt det hållet nere i diket. Han fick springa hukande för att undgå solskenet, de sista meterna fick han krypa, med Eli under ena armen, släpande efter sig. Han kröp in i vägtrumman, där var torrt nu, de skulle kunna ta skydd där. Han fortsatte till mitten och lade sig där, med armarna om Eli. Det mullrade när bilarna passerade över dem, och ljuset i öppningarna skvallrade om att dagen grytt där ute. Sedan slocknade Oskar, smittan stängde av honom.
När Oskar återkommit till livet nästa kväll tog det honom en stund innan han lyckats pussla ihop en sammanhängande verklighet. Men nu mindes han. Han lyssnade mot Elis rygg, hjärtat därinne slog nu som det brukade när de vilade. Han levde. Såren på Elis rygg hade slutit sig, men huden var gropig och trasig. Oskar visste inte om Elis återstående krafter skulle räcka för att läka honom, de hade varit sent ute med att föda sig. Han kände hopplösheten från igår börja växa fram igen.
Han riste till, skakade den av sig, rent fysiskt skakade han hopplösheten av sig. Han skulle inte ge upp, inte nu. Men han skulle behöva jaga i natt, han var svag, behövde vara starkare för att ta hand om Eli. Fast han hade ett problem. Han var naken, han skulle inte kunna visa sig. Han skulle inte kunna locka någon till sig, folk skulle fatta misstankar om ett naket barn kom gående i natten. Och han var så blek att han var nästan självlysande i mörkret. Det skulle vara svårt att smyga sig på någon. Han måste finna ett annat sätt. Men det skulle inte hjälpa honom att stanna här, här fanns ingen föda. Han kröp mot vägtrummans öppning.
Han kom ut i diket och satte sig där i fjolårsgräset och slyet. Bilarna for förbi på vägen. Han var helt tom på idéer. Han reste sig och gick upp på vägrenen, han gick mot trafiken av gammal vana. Bilarna körde förbi. De hann inte se honom innan de passerat. Han fortsatte att gå, han kom inte på något bättre att göra, och att bara sitta stilla var ingen lösning.
Dagen hade gått, de hade inte kunnat komma fram till något sätt att skaffa undan Stiffe, så han hade fått ligga där ute i uthuset. Snuten skulle i alla fall inte hit och snoka.
Beppe hade haft hagelbössan nära sig ända sedan han skjutit mot varulven, eller vad det varit. Den hade haft tänder som en varg, i alla fall, och sprungit som en människa. Och den hade kastat sig över det höga nätstaketet i ett språng. Han hade knappt vågat somna i går, och han hade sovit oroligt. Nu satt Beppe i en fåtölj och stirrade tomt framför sig. Han var trött och rädd, hans kamrater hade undvikit honom hela dagen. Han kunde vara farlig när han var i det sinnestillståndet, men det var en av anledningarna till att han var med dem. Deras konkurrenter aktade sig för att tränga in på deras revir, han kunde få spelet och bli våldsam om han tyckte sig ha anledning.
Beppe ryckte till, dörren hade öppnats.
“Vafan...”
Det var Stiffe som kom genom dörren. Han såg för djävlig ut, men han log.
“Beppe, gamle vän!”
Stiffe klev fram mot Beppe, som grep efter hagelgeväret.
“Du har alltid vatt min bästa vän. Ge mig en kram, va!”
Beppe tömde magasinet i Stiffes bröst, alla patronerna. Resultatet var en blodig massa, inget levande fanns kvar där. Men Stiffes tänder såg fortfarande ut som de gjort när han kommit in.
“Fy fan!”
Alla höll med, det var det djävligaste de sett. Hela Stiffes mun var full av långa, spetsiga tänder, några av av dem stack ut rakt genom kinderna och läpparna.
“Fyyy fan!”
En bil hade stannat, den hade bromsat med skrikande däck precis efter den hade passerat Oskar. Han hade vänt sig om, en kvinna hade stigit ur bilen på passagerarsidan. Hon hade sett uppjagad ut, stått och hållit sig i bilen ett ögonblick, sedan hade hon ropat något och börjat gå mot Oskar. Han gick mot henne, hon ropade igen.
“Lilla barn, vad gör du på vägen naken mitt i natten?”
Oskar hade inget att svara, så han sade inget, men han fortsatte att gå. Kvinnan kom fram till honom, hennes ögon var uppspärrade, hennes blick for över honom.
“Vad har hänt dig? Behöver du hjälp?”
Oskar funderade ett ögonblick på att angripa kvinnan, men han sköt det åt sidan. Det fanns fler människor i bilen, de skulle hindra honom att bli klar.
“Ja. Hjälp mig!” Oskar behövde verkligen hjälp, han behövde inte förställa sig. Han kunde hämta fram den äkta känslan av behov av hjälp. Han fick tårar i ögonen.
“Stackars liten. Kom med, jag ska hjälpa dig.”
Kvinnan lade sin arm om Oskar och ledde honom mot bilen. Oskar vakade över sina känslor, han fick inte släppa kontrollen, bara släppa fram så mycket att det övertygade. Eli hade lärt honom det. Han släppte efter lite till, kände hur magen knöt sig i en snyftning. Kvinnan öppnade passagerardörren och tog fram en filt som hon svepte om Oskar, sedan lät hon honom sätta sig. När hon lutade sig över honom förr att fästa bilbältet kände Oskar smittan röra sig. Han tryckte snabbt den tillbaka, inte nu! Sedan stängde kvinnan dörren och steg in framför Oskar.
Det fanns bara en person till i bilen, kvinnans sambo. Han startade bilen och ökade farten. Kvinnan och mannen talade, ibland ställde de frågor till Oskar. Han svarade enstavigt, så att deras frågor snarare än hans svar skapade en förklaring på varför han gått där naken. Men när de började tala om att kontakta polisen måste han försöka avstyra det. Han kallade fram känslan av förlust igen, tänkte på hur han trott Eli vara död, och protesterade gråtande, hickande.
“Inte polisen! De sänder mig tillbaka! Jag vill inte tillbaka!” Han föreställde sig att han var ett fosterbarn på flykt undan grymma fosterföräldrar. “Gör inte det, snälla!”
Kvinnan vände sig om, såg mot honom över axeln.
“Nej, vi tar med dig hem till oss, vi ringer inte polisen. Var inte orolig, vi sänder dig inte tillbaka.”
Oskar fortsatte snyfta, han kände hur hans gråt inför dessa omtänksamma människor lättade hans ångest över att förlora Eli. Han behövde det, så han tog det.
Paret presenterade sig, de hette Birgitta och Krister. När de frågade efter Oskars namn använde han sitt efternamn, och kallade sig Erik. Lätt att komma ihåg.
Så småningom körde bilen in på en tomt i ett äldre småhusområde. Birgitta och Krister steg ut, och visade in Oskar i ett tegelhus av en modell från förra hälften av 1900-talet. Sedan tog de fram lite kläder åt honom. De hade inga barn, så de tog av Birgittas kläder, eftersom de var minst. Men de var ändå för stora för Oskar, så de fick rulla upp ärmar och byxben, och dra åt resåren i byxorna extra.
Sedan ville Birgitta bjuda Oskar något att äta, men han avböjde.
“Jag är allergisk, jag måste ha specialmat. Och jag är ändå inte hungrig.”
“Men lite te kan du väl dricka?”
Oskar tvekade, skulle han kunna det? Han och Eli drack ibland vatten i skogen, det kunde vara brunt som te, kunde det inte vara detsamma?
“Jag kan prova lite.”
Teet var inte gott, men smittan sade inte blankt nej, han blev inte illamående av det.
“Klockan är mycket, du måste vara trött. Vill du inte gå och lägga dig?”
Oskar ville gärna komma bort från besvärliga frågor.
“Jo, jag är nog lite trött...”
“Då ska jag bädda åt dig, vi har ett gästrum. Kom ska jag visa!”
Snart var Oskar nedbäddad i en säng. Han trivdes rätt bra i den, det var trots allt mjukt och skönt att ligga på en madrass. Han insåg att han inte sovit i en säng på nära tio år, inte sedan han lämnat Blackeberg. Han skulle naturligtvis inte sova, men han hade inte någon plan för hur han skulle föda sig. Han funderade på olika möjligheter, men insåg att han ändå inte kunde planera. Han visste inte hur de sov, han kände inte huset. Så han låg kvar utan att tänka och väntade på att det skulle bli tyst.
Han hörde ett golvur slå två, han måste snart göra något. Det hade varit tyst länge nu, paret sov. Han smög sig upp ur sängen, vädrade lite, sökte sig uppför trappan mot övervåningen. Någon snarkade kraftfullt, ljudet kom från rummet till vänster om trappan. Han kikade in, där fanns en säng, i den låg Krister ensam. Han snarkar så att hon inte kan sova i samma rum. Vilken tur! Oskar gick fram till dörren rakt fram, där låg Birgitta. Han smög sig fram till henne, hon såg fridfull ut, hon sov så lugnt. Han stod och såg på henne en lång stund, sedan smög han sig upp i sängen till henne. Hon rörde sig lite, men vaknade inte. Han makade sig upp mot henne, lade försiktigt sina händer över hennes ansikte, långsamt. Sedan låste han henne med en snabb rörelse, hon hann inte reagera innan hon satt fast.
Oskar hade fått en idé. Han hade tömt kvinnan, han hade aldrig tömt en människa förut, Eli och han brukade dela. Han hade inte vetat att det gick, att han kunde rymma så mycket. Han hade märkt att smittan tog emot allt den fick, om man lockade den till det. Nu smög han mot mannens rum, snarkandet därinne pågick fortfarande oförminskat.
När han var klar med mannen också måste han bestämma sig för hur han skulle stoppa smittan. Tegelhuset skulle kanske inte brinna ner, tänkte han, så han fick ta till den andra metoden. Sedan gick han ner från övervåningen, han såg sig själv i en spegel och drog upp tröjan. Som en mygga, tänkte han, jag ser ut som en mygga.
När han kom tillbaka hade Eli vaknat. Som Oskar fruktat var Eli så svag att smittan inte släppte taget och lät Elis jag komma fram. Men han var också så svag att han inte kunde jaga, så Eli hade bara legat kvar där, som väl var. Smittan var inte så smart. Men nu hade Oskar ett problem, hur skulle han få Elis smitta med på sin idé? Han hade blod i ansiktet, han tog lite på ett finger och rörde vid Elis mun. Eli ryckte till, smittan vaknade.
Oskar var beredd, han kastade sig över Eli och tryckte sin mun över Elis, sedan provade han idén. Han koncentrerade sig på sin uppsvällda mage, och tänkte sig hur han klämde ihop den, lite bara. Det kom upp en skvätt, det rann över Elis ansikte, men en del kom dit det skulle. Oskar väntade lite, Elis mun öppnades lite, han kramade ut lite mer. Nu hade Elis smitta fattat, Elis mun spärrades upp på vid gavel. Oskar tryckte på en gång till, blodet forsade ur honom och ner i Eli. Han fortsatte tills han spytt upp nästan allt han hade, sedan rullade han av Eli och lade sig på sidan, såg mot Eli, väntade.
Elis smitta var tillfredsställd, och drog sig tillbaka. Elis jag släpptes fram, ögonen blinkade. Oskar kände en enorm glädje välla upp, han log med hela ansiktet mot Eli. Eli vände sig mot honom med ett frågande ansiktsuttryck.
“Hur kom du på det där?”
“Vet inte. Det bara kom för mig. Men det funkade, ju.”
“Jo...”
“Gillade du inte leveransmetoden, kanske?” Oskar retades.
Eli tänkte efter. Nej, han hade ingenting emot leveransmetoden. Han bara trodde att han skulle ha det, att bli matad på det viset...
“Den var okej.”
“Okej, bara okej?”
“Helt okej, då. Nöjd?”
“Hmmm...”
“Men du, Oskar, tack i all fall.”
Sedan kysste Eli Oskar på munnen. Leveransmetoden var nog inte så dum ändå.