Korpflykt

Note for non-Swedish readers: This is the Swedish original text. You can also find a translation called Raven Flight on this site.

Detta stycke fan fiction baseras på John Ajvide Lindqvists roman Låt den rätte komma in. Element som hämtats från romanen är hans verk, emellertid är han på inget sätt ansvarig för nedanstående verk.

===

    Oskar hade lärt mycket det under det gångna året. Han var en läraktig och intresserad student, och han hade en god lärare. Han hade gjort ett val, och han hade vetat att han valt rätt, med han hade haft en mycket dimmig föreställning om vad valet innebar i konkreta termer. I början hade han därför varje dag fått nya kunskaper om olägenheterna och möjligheterna i sitt nya liv. Numera var det mera sällan hans lärare hade något helt nytt att förmedla, eller ville att han skulle träna något han behövde kunna utföra, men behärskade otillräckligt. Det hände emellertid fortfarande, och de nätter som nu närmast stod i tur skulle han sedermera komma att anse som särskilt minnesvärda.

    “Oskar! Vakna! Solen har gått ner!”
    Oskar snarkade ljudligt.
    “Upp och hoppa, tuppen har just gått och lagt sig!”
    Oskar snarkade med mera eftertryck.
    “Jag killar dig!”
    Oskar drog en snarkning som kunde gjort ett sågverk avundsjukt.
    Eli tryckte ett finger hårt i sidan på Oskar.
    “Killekill!”
    Oskar ryckte till, försökte vrida sig undan, men hans nemesis var nu över honom med tio sprittande fingrar som for över hans kropp medan han vred sig i skrattparoxysmer och samtidigt försökte fånga plågoandarna.
    “Jag varnade dig! Kille kille kill!”
    “Hörde jag inte, jag sov ju!”
    “Försök inte, du har inte sovit på ett år. Kille kille kille kill!”
    “Joho!”
    “Nähä!”
    “Johoho!”
    “Nähähähä. Där fick du så du teg! Kille kill!”
    Oskar lyckades få grepp om Elis handleder, och vred sig runt så att han kom överst och kunde låsa Elis armar mot underlaget.
    “Ge dig!”
    Oskar försökte återgälda Elis behandling av honom, men utan resultat. Han släppte taget och rullade ned på rygg bredvid Eli.
    “Orättvist att jag ska vara så kittlig och du inte känner ett dugg.”
    “Sån’t är livet.”
    “Som Anita Lindblom sjöng.”
    “Anita vem då?”
    “Lindblom. En sångerska som mamma gillade, hon hade flera skivor.”
    Mamma. Oskar fick plötsligt en klump i halsen. Han hade valt bort Mamma till förmån för Eli, och vetat att valet varit det rätta för honom. Han blev ändå ibland ledsen för hennes skull, när han tänkte på hur ledsen hon måste ha blivit när han försvann. Men han kunde inte nå henne, hon skulle inte bli tröstad av att få veta att han levde, eftersom han levde på det sätt han gjorde. Han skulle aldrig mera träffa henne, och därför kunde han inte bli kvitt skuldkänslorna han hade. Det var bara att låta dem värka ut, det brukade gå över efter en stund. Han tänkte på rummet där han hade bott, sängen där han sovit. När han vandrade runt där i minnet av sitt tidigare liv, märkte han att det var något han missade, något som hela tiden höll sig strax utanför hans synfält. Hans säng... hans mamma... hon hade hört Eli och honom viska... den gången... Då gick det upp för honom. Att han inte tänkt på det på hela tiden?
    “Eli! Den där gången, i mitt rum, när du kom in igenom fönstret, utan kläder.”
    “Mmmm?”
    “Hur kom du dit upp? Det fanns ju inga spår i snön.”
    “Jag flög.”
    “Va?”
    “Jag flög.”
    “Flög du?”
    “Ja.”
    “Säkert? Du luras inte?”
    “Nej, på riktigt, jag flög. Vill du lära dig?”
    “Kan du flyga?”
    “Nej, jag är som humlan, jag kan inte flyga, men jag vet inte det, så jag gör det ändå!”
    Oskar blev stum. Eli kan flyga, ovanpå allt annat. Det hade han inte trott.
    “Varför har du inte sagt att du kan flyga?”
    “Det har jag ju.” Eli gjorde en illmarig min.
    “Det har du väl inte. När sa du det, i så fall?”
    Eli fnissade. “Nu precis, har du redan glömt det? Eller har du vax i öronen? Ska jag rensa dom åt dig, kanske? Om jag blåser i det ena, kan jag kanske blåsa ut det rätt igenom...”
    Eli närmade sig Oskar, förberedde sig att blåsa i hans öra, men han satte sig upp, såg exalterad ut.
    “Lär mig att flyga! Det skulle jag vilja kunna!”
    “Trodde nog det. Det är därför jag inte visat dig.”
    “Vad menar du?”
    “Det är svårt att lära sig flyga, tar mycket tid att lära sig, och det är inte så viktigt.”
    “Vad då inte viktigt? Hur kan det vara ‘inte viktigt’ att kunna flyga?”
    “Det är kul att flyga, men man blir inte mätt av det. Så det är inte så viktigt att kunna.”
    Oskar begrep. Eli hade undanhållit detta för honom för hon hade vetat att han skulle vilja lära sig det genast, och att han sedan skulle ha haft svårt att koncentrera sig på sådant som deras överlevnad berodde på mera omedelbart.

    Eli hade berättat att det tagit lång tid, många år, innan han förstått att smittan kunde behärskas. Han hade länge antagit att de förändringar som hans kropp genomgick när han sökte föda var något som hände med honom utanför hans kontroll, som hosta eller snuva när man är förkyld. Men sedan han förstått att det gick att styra hade han börjat undersöka sina möjligheter, oftast som en lek, men ibland för att få möjlighet att göra saker som inte var möjliga för en normalt skapt tolvårig pojke. En del av dessa försök hade givit dråpliga resultat, de hade skrattat länge åt Elis berättelser om sådana händelser. Det hade blivit en av de mest uppskattade lekarna dem emellan att göra om sig på komiska sätt, men de kunde inte leka den alltför ofta. Att skapa om sig förbrukade kraft, och det förkortade intervallen mellan de nödvändiga men riskabla födosöken. Och eftersom de återfick sina ursprungliga kroppar under de längre perioder av vila de måste ta med några månaders intervall, såg de för det mesta ut som vanligt.
    Detta hade varit en av de viktigaste anledningarna att Eli väntat med att lära Oskar att flyga. Det skulle ta många försök innan Oskar skulle lyckas skapa sig fungerande vingar, och han skulle behöva vara på toppen av sin kraft för att Eli skulle kunna våga det. Men deras jaktteknik hade utvecklats mycket, och de hade nu tillgång till bättre föda än Eli haft i största delen av sitt liv. Den senaste tiden hade varit särskilt lyckosam, så nu skulle det kunna ske.
    Det var två moment att lära sig med flygning. Först måste man kunna göra vingar. Sedan måste man lära sig använda dem. Så det var inte bara att fixa till ett ett par vingar och flyga iväg direkt, som Oskar naivt hade föreställt sig. Det fanns mycket att lära, men Oskars lärare hade ett hjälpmedel som varje frustrerad skollärare tiderna igenom skulle givit mycket för att erövra. Och många av deras ännu mera frustrerade elever också, för den delen. Oskars lärare kunde överföra sina minnen direkt till Oskars medvetande, utan att ta omvägen över talet.
    Elis minnen var återspeglingar av känslor och intryck, och gav bara indirekt upplysning om de fysiska omständigheter som låg till grund för dem. Så det mesta av Elis undervisning tog sig samma uttryck som all annan undervisning som någonsin förmedlats, den stödde sig på att Eli berättade och demonstrerade, och på att Oskar försökte göra efter. Men det var till enorm hjälp att veta hur det skulle kännas när man gjorde rätt, även om man inte genast visste hur man skulle skulle göra det.

    Eli berättade hur han hade fått pröva sig fram när han lärde sig göra vingar.
    “Först tänkte jag att jag skulle ha sådana där vingar som fåglar har, med fjädrar.”
    Oskar nickade, det skulle man ju kunna tänka sig. Fåglar flyger ju, så den sortens vingar borde ju vara bra.
    “Så jag försökte göra fjädrar. Jag höll på i flera år, men det blev bara hårtussar och andra konstigheter. Verkar inte som om det finns i kroppen, man kan bara göra sådant som finns i kroppen redan, har jag märkt. Det går inte att göra nya saker, bara ändra det som redan finns.”
    “Fåglar är nog för olika oss människor, tror jag, det finns inget av fågel i en människa, så fjädrar går inte att göra.”
    Oskar kom att tänka på hur han hade lånat böcker om urtidsmonster i skolan. Det hade stått en massa om hur djuren utvecklats i de där böckerna. Och han hade fått veta att däggdjur och fåglar har utvecklats var för sig väldigt länge. Så det kunde nog stämma, det finns inget av fågel i en människa.
    “Sen tänkte jag på fladdermöss. De är mycket mera lika människor. De har päls och så, istället för fjädrar.”
    “Fladdermössens vingar är av skinn, som spänns ut mellan fingrarna. Och det kan man göra, jag ska visa.”
    De satt mittemot varandra med benen i kors. Eli höll upp sin hand mot Oskar.
    “Så här, det ska vara liksom skinn mellan fingrarna så här.”
    Eli hade en tunn, glittrande hinna mellan tre av sina fingrar.
    “Känn på det, det ska vara väldigt segt.”
    Oskar sträckte fram sin hand och kände på hinnan mellan Elis fingrar, gned den mellan tummen och pekfingret, drog i den prövande. Hinnan var lite elastisk, och verkade mycket stark, fastän den var så tunn att den var genomskinlig, som en såpbubbla spänd mellan fingrarna. Sedan höll han upp sin egen hand och försökte tänka fram ett likadant skinn. Det blev inte alldeles som han tänkt sig, Eli skrattade åt resultatet. Fingrarna hade vuxit samman.
    “Hur hade du tänkt dig att flyga med en så’n där tumvante?”
    Oskar kastade en irriterad blick mot Eli. Sedan koncentrerade han sig igen, försökte spänna isär sina fingrar, få huden att växa. Det blev bättre, nu såg det ut som foten på en anka.
    “Nu kan du åtminstone simma med den!”
    “Hrmpf!”
    “Ja, ja. Förlåt. Du är duktig, egentligen. Tog mig längre tid första gången att göra skinn mellan fingrarna.”
Oskar ljusnade. “Säkert?”
    “Ja, jag höll på en halv natt. Pröva nu att göra det tunnare. Titta inte så mycket, känn efter istället.”
    Oskar blundade, kallade fram Elis minne av den rätta känslan, sökte sig mot den. Han kände den välbekanta krypningen i vävnaderna, det kliade lite.
    “Bravo!” Eli applåderade. Oskar slog upp ögonen, såg mot sin hand. Nu var skinnet så tunt att det var genomskinligt, men det var ojämnt och missfärgat, liknade ännu inte Elis skimrande såpbubbla. Inte så illa ändå, tyckte Oskar, för en nybörjare.
    Fram emot midnatt var Eli nöjd med Oskars försök att skapa flyghud.
    “Bra, nu kan du det där. Men du behöver öva mer så att det blir rätt direkt, så du inte behöver slösa så mycket kraft på att göra om.”
    Eli reste sig, drog av sig kläderna.
    “Jag ska visa dig hur det ska se ut när det är färdigt.”
    Eli slöt sina ögon, sjönk in i sig själv. Det hände saker med hans händer. Tre av fingrarna började växa, blev längre och längre. Samtidigt växte det ut en sådan hinna som Oskar övat att göra mellan fingrarna, och mellan armarna och kroppen, till en bit ner på låren. Själva armen blev lite längre också, men det var fingrarna som växte mest. Handflatorna förändrades, fingrarna som förlängdes delades av och spriddes ut, blev åtskilda ända upp till handleden, förenade med den tunna hinnan istället för av en köttig handflata. Till slut var det som varit Elis långfingrar längre än resten av armarna, de räckte nästan ända ner till marken. Eli bredde ut armarna.
    Oskar gapade, ögonen var runda av förvåning. Eli slog upp ögonen igen, såg Oskars min, fnissade till.
    “Hallå där, fågelholk.”
    Oskar slog ihop sin mun med ett plopp. Han hade nog trott att Elis skulle kunna göra vingar, men inte kunnat föreställa sig vilket intryck det skulle göra på honom att faktiskt se det. Han var andlös av beundran. “Waow”, viskade han. Så vackert.
    Eli fällde sina vingar bakåt tills spetsarna möttes bakom ryggen. Sedan böjde han benen, lät kroppen falla framlänges, sköt ifrån hårt med benen samtidigt som han slog ett kraftfullt slag med vingarna, och lyfte från marken. Några vingslag senare hade han stigit upp mot natthimlen och försvunnit bakom trädtopparna runt gläntan där Oskar stod kvar och såg efter honom.

    Oskar hade tränat nätterna igenom på att göra likadana vingar som Eli gjort, och han hade nu blivit bra på det. Det var inte bara frågan om att förlänga fingrarna och skapa flyghinnan, man måste ändra på leder och muskler inuti också, för att kunna göra de nödvändiga rörelserna. Det hade slitit på Oskar att skapa om sig så mycket, om och om igen, så de hade varit tvungna att ta en paus i övningarna och söka upp befolkade trakter för att göda sig ett tag. Men nu var han redo att börja själva flyglektionerna.
    De var vid ett ställe där det fanns en hög brant, berget stupade nästan rakt ned en lång bit. Oskar hade tyckt det var väldigt högt, men Eli hade förklarat att var bättre att börja högt upp, att ha mer luft tillgodo. Om man man tappade kontrollen skulle man då ha längre tid på sig att återfå den igen innan man slog i marken.
    Oskar stod nu på kanten av stupet, nedanför den var det en vidsträckt myr utan träd. Det låg ett tunt lager snö på marken, och det var stjärnklart med en gott och väl halvfull måne. Han skulle börja med att bara glidflyga rakt fram, för att lära sig hålla balansen. Det pirrade i magen på honom, han hade lite svindel, avgrunden tycktes vilja suga ner honom. Eli stod bredvid.
    “Du ska stå med vingarna rakt ut åt sidorna så här, spänn ut vingarna så hårt du kan.”
    Oskar gjorde som Eli sagt. Eli tittade på Oskar, drog lite i hans vingar, ändrade hur han höll dem.
    “Du ska hålla dem lite längre mot benen, annars bär dom inte.”
    Oskar nickade, Eli hade förklarat hur man måste vingarna rätt i förhållande till sin kropp. Om man höll vingarna mot huvudet skulle man stiga, höll man dem mot fötterna skulle man dyka.
    “Nu ska du låta dig falla framåt utan att böja benen. Du ska hålla kroppen rak som en planka.”
    Oskar blundade, samlade mod. Sedan lät han sig falla framåt, mot avgrunden. Han öppnade ögonen och märkte att han föll långsammare än han trott han skulle, vingarna tog tag i luften och hindrade fallet. Sedan förlorade hans fötter kontakten med marken, och han flög. Han kände luften susa i sina öron. Han flög! Han gled framåt, dalade genom luften ner mot myren. Han provade att styra, hans bana vek av lite åt sidan. Marken närmade sig, han hörde Elis röst ovanför.
    “Var beredd, fäll vingarna mot huvudet som jag sagt. NU!”
    Oskar fällde upp vingarna, han stannade upp i luften, hans fötter slog i marken. Han försökte stoppa framfarten, ta några steg, men lyckades inte riktigt, så han stod på näsan i snön, mossan och tuvgräset. Men han hade inte haft någon hög hastighet, så han slog sig inte mycket. Eli landade elegant bredvid honom.
    “Bravo. Bravissimo!”
    Oskar samlade ihop sig, satte sig upp på knä. Han strålade med hela ansiktet.
    “Vad kul det var!”
    Eli log brett, hissade upp ögonbrynen, nickade ivrigt bekräftande.
    “Visst är det! En gång till!”

    De övade hela den natten, och mot gryningen kunde Oskar flyga vart han ville på myren och landa där han avsåg utan att göra några vurpor. Följande nätter fick Oskar lära sig att driva sig fram genom luften. Rörelserna med vingarna var komplicerade, och det var svårt att få till effektiva vingslag och samtidigt behålla kontrollen. Eli höll sig hela tiden intill honom i luften, ropande goda råd och uppmuntran. Sedan hade de övergått till att öva att starta från marken. Det var mycket svårare än att starta från en höjd, man hade så kort tid på sig att få vingarna att bära. Oskar stod på näsan vart enda försök den första natten, han lyckades inte lyfta från marken en enda gång. Eli bestämde att de skulle vara vid branten igen nästa natt, för att muntra upp Oskar. Men natten därpå lossnade det. Några nätter senare kunde Oskar följa Eli överallt.
Oskar vaknade varje kväll med en känsla av lycka. Han kunde knappt bärga sig innan de kunde ge sig av upp mot natthimlen. Han hade nu kommit ifatt Eli i flygskicklighet. De singlade runt i luften flera timmar varje natt, utmanande varandra att utvidga sina färdigheter och förmågor.

    Per-Evert Bladhstam var en friluftsmänniska. Han hade fått en ingivelse att gå en tredagars tur ensam genom skogen i december. Det hade snöat, men snötäcket var inte tillräckligt för skidor, så han gick till fots. Han gick med lätt packning, sov utan tält i en sovsäck med extra överdrag, och med ett liggunderlag under sig mot marken. Detta var andra natten han skulle övernatta, han hade slagit läger i skogsbrynet till en liten glänta. Han satt nu vid sitt stormkök i vilket hans kvällsmat höll på att lagas och såg ut över gläntan, varifrån månen lyste ned över honom. Han tyckte mycket om dessa stunder av ro och stillhet i vinterskogen. Det var, tyckte han, som om tystnaden utanför absorberade alla hans tankar och oro och tvättade medvetandet alldeles blankt. Han kände i de stunderna hur han gick samman med kosmos, att han enbart existerade, utan att veta något annat.
    Efteråt insåg han att de måste ha varit där en stund innan han lade märke till dem. Hans meditativa sinnestillstånd hade varit så djupt att han inte reagerade förrän han hörde ett tjut utifrån gläntan. När han kom till sans ekade minnet av ljudet kvar inom honom. Han såg sig omkring efter källan till tjutet. Det hade inte varit något av de skogens läten han sedan många år kände så väl, men ändå var det bekant. Fast det var något som var fel, ljudet hörde inte till denna plats och tidpunkt. Nu märkte han en rörelse i luften ovanför gläntan, något svepte ljudlöst förbi och försvann. Sedan hörde han tjutet igen, följt av ett till, från ett annat håll. Där! Han hade sett något. En blek skepnad hade svept över gläntan och sedan försvunnit över träden. Där igen! Hans puls ökade. Det hade varit en naken människa, ett barn. Han blinkade, gnuggade sig i ögonen, och såg ner mot sina skor för att kontrollera att hans synsinne inte hade slutat fungera genom att rikta ögonen mot något bekant. En rörelse ute i gläntan fick honom att se upp igen. Det stod ett barn på en stor stenbumling där ute i gläntan. Ett naket barn, med halvlångt mörkt hår. Nu hördes tjutet igen, han kände igen det nu, det var ett barn som skrek av glädje. Han såg upp mot himlen, där fanns ett barn till, det svepte ner mot stenen och ställde sig där också. Ett annat naket barn, med blont hår. Barnen stod där på stenen en stund, sedan satte de sig ner i snön, tätt tillsammans med ryggarna mot Per-Evert, lutade mot varandra. De talade med varandra med låga röster, han kunde inte höra vad de sa, men på rytmen av ljudet förstod han att de nog talade svenska.
    Per-Evert reste sig från sin plats och gick ut mot gläntan längs stigen längs vilken han kommit och skulle fortsätta sin vandringstur; han måste få en förklaring. Han kände att om han inte gick dit ut nu så skulle han få leva resten av sitt liv med en fråga han aldrig skulle få besvarad. Stigen var hård och jämn och han var en van skogsmänniska, gick mjukt i snön som dämpade hans steg, så inget hördes av hans steg.
    Barnen satt där på stenen, de satt nakna i snön och det var minusgrader. Han accepterade det han såg utan förklaring, för han kunde inte förklara det. Men han måste ha en förklaring, så han fortsatte att närma sig dem. När han tillryggalagt häften av avståndet blev han upptäckt, båda barnen ryckte till och vände sina ansikten mot honom. Per-Evert hade gått försiktigt, nu saktade han ner ytterligare, men han stannade inte. Efteråt skulle han komma att fundera på varför han inte varit rädd, kanske var det det orimliga i situationen, eller hans sinnesstämning strax förut. Han borde blivit rädd, för barnen hade inte sett inte vänliga ut, kunde han minnas. När han nu kom närmare såg han att det var något som skimrade runt deras kroppar, och att det var något konstigt med deras händer. Han var nu bara något tiotal meter från dem, han kände att han måste tilltala dem.
    “Hej.”
    Barnen såg mot varandra ett ögonblick, och vände sig sedan mot honom igen.
    “Fryser ni inte?”
    Så snart Per-Evert sagt det, tänkte han att det var ju det mest idiotiska han kunde säga. Klart att dom inte fryser, va, ‘fryser ni inte’, hur dum får man vara. Men barnen sneglade snabbt mot varandra igen, och fnissade till. De tycktes se det komiska i situationen. Per-Evert kunde inte låta bli att le åt sin idiotiska fråga. Barnen såg inte lika hotfulla ut längre, de tycktes ha lite svårt att hålla sig helt allvarliga.
Per-Evert hade stannat, han var nu bara några meter från stenen. Den var stor, räckte honom till axlarna, och om han gick närmare skulle han behöva böja sitt huvud obekvämt bakåt för att kunna se barnen. Han stod stilla där och såg på dem, de satt kvar och såg tillbaka. Det var alldeles tyst. Månen lyste upp stenen, barnen var oerhört bleka, nästan blåaktigt vita. Han kunde nu se vad som var egendomligt med deras händer. Tre av fingrarna på varje hand var otroligt långa. De hade vikit tillbaka de fingrarna upp längs armarna, och där handen skulle funnits var bara ett finger och en tumme. Längs armarna låg veck av något som skimrande, som cellofan.
    “Jo, vi fryser ändorna av oss, det är därför vi sitter och värmer oss i snön på den här stenen.”
    Det var det mörkhåriga barnet som svarat, hon hade en tillkämpat allvarlig min. Det blonda barnet tappade masken, sprack upp och frustade till, men lyckades sedan samla sig igen.
    “Som du ser”, fortsatte det mörka barnet, “är vi här på solsemester.”
    Per-Evert kände sig upprymd, han drog på smilbanden och påpekade menande:
    “Verkar inte vara nå’n bra resebyrå ni anlitat, det är dåligt med sol här.”
    “Det är alltid dåligt med sol.”
    Det blonda barnet kunde nu inte hålla sig längre, utan brast ut i ett hjärtligt skratt. Barnen såg på varandra och även det mörka barnet började skratta. Per-Evert tyckte inte att hans skämt varit riktigt så lyckat att det skulle ge upphov till en sådan glädje, men barnens skratt smittade honom. Det surrealistiska i situationen gjorde honom avväpnad och uppsluppen. Han kände att han borde tycka det hela var egendomligt, men han tycktes kunna acceptera allt i kväll. Han fortsatte tråden:
    “Så ni ska inte begära ersättning då? För förlorad sol, menar jag?”
    “Nej då, vi är så nöjda så med att vi har förlorat solen.”
    Det ljusa barnet skrattade nu så att tårarna rann, och det mörka var inte långt efter.     Per-Evert stod stum. Han hade fått någon slags kontakt, men nu kunde han inte finna på något ytterligare att säga. Så han bara stod kvar där och väntade på vad som skulle hända härnäst. Han hade en stark känsla av att han inte skulle vilja gå miste om det.
    Så småningom samlade sig barnen från sin uppsluppenhet, och fick mera allvarliga uttryck i sina ansikten. Det mörka barnet talade igen:
    “Du förstår kanske att detta är något som du inte ska berätta om. Att du aldrig ska berätta att du träffat oss här.”
    Per-Evert hade inte tänkt i de banorna, men nu kom den vanliga verkligheten tillbaka till honom. Han såg hur situationen här och nu skar sig mot den verkligheten. Ingen skulle tro honom om han berättade detta. Han skulle aldrig säga något om det. Han nickade, det var sant.
    “Bra. Då låter vi dig gå.”
    Det tog ett par sekunder, sedan gick den sista meningen fram och han kände håren resa sig i nacken. Han spärrade upp ögonen.
    “Du kommer inte att berätta, så du får gärna fråga. Vi ska inte skada dig. Du behöver inte vara rädd för oss nu.”
    Han insåg att han borde varit rädd, att det fanns något oerhört farligt hos barnen. Hans puls ökade, men han försökte ändå inte fly. Han ville fortfarande veta. Han frågade:
    “Vad är ni för ena?”
    Det blonda barnet talade för första gången. Det lät som om svaret hade tänkts ut i förväg, det passade inte i munnen på ett barn:
    “Vi är två människor som kastats ut från mänskligheten, men vunnit varandra.”
    Det mörka barnet nickade instämmande. Per-Evert kände att han borde fråga mer, men att han just fått höra allt han behövde veta. Alla övriga frågor skulle gälla detaljer, och skulle inte hjälpa honom ytterligare att förstå. Han kände sig på en gång oerhört sorgsen och mycket lycklig. Hans aning tidigare hade varit riktig. Han var tacksam att han fått veta, han skulle inte behöva sväva i ovisshet. Han ville säga något till dem, men kom bara på en plattityd:
    “Lycka till.”
    Barnen tycktes ändå tacksamma över hans tillönskan, det såg så ut i deras ansikten.
    “Vi ska ge oss av nu.”
    Barnen reste sig upp, Per-Evert kunde nu se att det var en pojke och en... en... Något oförlåtligt hemskt har hänt det där barnet.
    Per-Evert förstod till slut anledningen till att barnens händer var egendomliga när de bredde ut skimrande vingar och kastade sig ut från stenen åt var sitt håll, för att snabbt försvinna upp och bort över skogen. Han tyckte han hörde tjutet igen en stund senare, avlägset, ekande över skogen, men det var kanske bara inbillning.
    Per-Evert gick tillbaka till sin kvällsmat, den var färdig att äta nu. Han tog grytan och åt direkt ur den med sin träsked, som han brukade göra.